finns det något fint sätt att berätta för någon att man inte vill leva längre? nej. och jag vet inte hur jag ska få fram vad jag känner när alla tror jag mår bra, jag kan ju inte ens berätta vad som är det dåliga. hur ska andra förstå mig när jag inte ens förstår mig själv?
varför frågar aldrig någon om jag mår dåligt? det är jämt frågan om jag mår bra, men det gör jag inte så nästa gång kanske man borde fråga om jag mår dåligt? eller inte säga någonting och bara lyssna. jag lyssnar alltid på andras problem med det känns ibland som om jag inte har någon som alltid lyssnar på mig, någon som bara kan sitta med mig i flera timmar och bara lyssna utan ett ord.
jag hade en sådan vän förut, eller jag har det fortfarande. men jag är rädd för att det blir jobbigt att jämt lyssna på mig, jag menar jag är inte så betydelse full som andra och det måste ju bli jobbigt att lyssna på mig då. det måste vara jobbigt att ens vara med mig, att ens höra min röst eller att veta att jag existerar. det är sen värsta känslan som finns, att vara orolig för att alla man känner hatar en. jag menar jag kan ju aldrig vara säker på om dom gör det eller inte. det är en mardröm som jag upplever varje dag, om och om igen.
det känns inte ens som om jag hör hemma någonstans, jag känner mig alltid i vägen, alltid utanför, ouppskattad och irriterande.
jag vet inte vart jag ska ta vägen.
